Pratade nyss med en gammal arbetskompis om kärleken..eller snarare om den där känslan av att "jag-gillar-homon-så-mycket-men-vågar-inte-berätta" - känslan..Jag sa till henne att bara go for it, men det är ju lättare sagt än gjort. Rädslan att bli dissad är så djup hos en del att man kanske kan gå igenom livet och verkligen gå miste om någon som kunde ha förändrat ens liv. Jag vet, jag är själv sån. Blivit bränd en gång för mycket vilket gör att det är svårt att ge efter när jag väl fattar tycke för någon.. samtidigt kan jag knappt vänta tills den dagen jag väl möter någon som får mitt hjärta att slå lite hårdare och får mig att ligga sömnlös på nätterna..

Kärlek, can´t live with it, can´t live without it?