Tänkte på det förut, gamla vänner alltså. Så många som har kommit och gått i mitt liv, vissa som bara lämnat ett tillfälligt spår, andra som märkt mig och gjort mig till den jag är. Så många av dessa har jag tappat, vissa av att dom slutat höra av sig utan någon egentlig anledning, andra har jag slutat höra av mig till, har helt enkelt inte blivit av. Menar ju inget illa med det, men jag känner mig elak när en av dom dyker upp på MSN och frågar vart jag tagit vägen.

Ja, vart fan har jag tagit vägen? Ingenstans, I'm right here! Ändå så hör jag inte av mig. då handlar inte detta om folk som jag faktiskt vill "bli av med", tvärtom, detta handlar om personer jag tycker om som fan. Kanske beror på att jag alltid haft lättast att umgås med killar. Alla tjejrelationer för mig är lite knepiga. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig om jag "bråkar" men en tjejkompis, vet inte hur ofta man ska höra av sig. Mitt klassiska fel är att jag alltid säger. "Jag ringer sen", och sen självklart inte gör det. Inte med flit, utan för att jag glömmer bort det helt enkelt, spelar ingen roll vem det är jag säger det till.

Fan vad elak jag faktiskt är ibland, men steg ett är väl att erkänna det. Finns många vänner som jag saknar...
Fina Andrea från Krhamn, Min lilla Pörr Annika i Karlstad, Part pinglan Janna från Arvika, Underbart kloka Lilie här i Stockholm, Supercoola Oumi också här i stan...finns självklart fler....

Blir nog mitt enda riktiga "nyårslöfte" - Att Höra av mig Mer och Träffa mina Polare Mer.