Okej Okej Okej, Var ska jag börja någonstans. Har precis sett filmen "Disfigured" som kan ha varit den mest ärliga film jag någonsin sett. Sällan har jag känt igen mig så mycket i en film och sällan har en film rört mig så mycket till tårar utan att handla om någon overklig sagoromans eller någon annan fantasibubbla som vi så gärna vill leva i.

Filmen handlar om en tjock och en anorektisk tjej som finner en, för dom ganska otippad, vänskap. Man får följa dem genom skratt och gråt, hetsätning och självsvält. Jag famlar efter ord här känner jag. Jag vill bara skrika ut allt jag tänker och känner just nu.

För första gången fick jag se en film där huvudpersonen är en stor (fet, tjock, rund, överviktig kalla det vad ni vill) tjej och för första gången är det inte en massa tjockisskämt, här får man se en människa, som vem som helst.

Det jag inte fattar är varför omgivningen har så svårt acceptera tjocka människor. Det är okej att peka, viska, skrika saker, skratta och glo ögonen ur sig bara för att en person är tjock? Kan vi människor inte få vara olika utan att bli nedtryckta?

Jag kommer aldrig bli smal, jag vill inte heller för den delen, självklart vill jag bli mindre, men inte för DIN, omgivningen, familjens eller mina vänners skull. Utan för min hälsa.

ALLA borde se denna film, inte bara vi stora eller ni underviktiga, utan alla som ni med fördomar och menlöst hat mot allt som är anorlunda och "skrämmande".

Jag kan t.ex erkänna att jag har haft fördomar mot underviktiga personer, har inte förstått att det är ett problem. Det är väl bara att äta har jag tänkt. Vad händer då om personen inte kan äta? När tanken stoppar en? När viljan inte finns och den man ser i spegeln inte alls är vad som är verkligt. En av mina närmsta vänner har problem med att gå upp i vikt. Hon och jag delar samma problem, fast åt helt olika håll. Jag tror jag förstår lite bättre nu.

Gosh, Måste torka sista tårarna innan hemfärd.