Slog mig igår att jag snart bott i Sthlm i 1 år...Jag är inte "nyinflyttad" längre...Tiden har verkligen flugit förbi känns det som, vet inte riktigt vad jag har gjort under ett års tid. Jag sa till mig själv när jag flyttade hit att jag aldrig skulle bli en sån där dryg jävel..(den bilden folk har av Stockholmare)
och det har jag väl heller inte blivit, än är jag ingen sönderstressad 08 som kastar mig in i överfulla tunnelbanevagnar för att stå ihoptryckt som sardiner i en konservburk. Det är inte hela världen om man väntar på en ny! (speciellt när tågen går var 3:e minut i rusningstrafik)

Däremot finns det andra "nyfunna" sidor hos mig själv som jag inte gillar. En av dem upplevde jag påväg till jobbet.
Sitter i tunnelbanan och lyssnar på radion, som vanligt, när en typ 35årig kvinna kommer förbi. Hennes hår är risigt, hon bär på en stor påse med pantburkar och ser allmänt härjad ut. Hon vänder sig mot mig och skramlar med några mynti handen, yttrar något oförståbart på något språk och jag vänder blicken. Jag tittar ut genom fönstret och låtsas som jag inte ser henne...

Ser att resten av människorna i vagnen följer mitt beteende och vänder andra kinden till...
Känner nästan genast en kräkande illamående känsla (kan ej beskriva det på något annat sätt) sprida sig genom kroppen på mig. För att skaka av mig känslan höjer jag volymen och sluter ögonen i hopp om att kvinnan ska ha lämnat tåget när jag öppnar ögonen igen...



Dagens tanke: Fan vilka bekymmer man gnäller över. Var glad för det du har istället...det finns uppenbarligen folk som har det jävligt mycket sämre...(nej inte barnen i Afrika...utan människor i din närhet, som Kvinnan på Tunnelbanetåget mot Hässelby som ingen ser)