Fick som sagt ryck inatt, kunde inte sova så jag slog på en flm. Kollade på "He´s just not that into you" igen, riktigt bra film. Den får mig och tänka en hel del. Senaste veckan har jag och Mcdreamy haft rätt mycket kontakt. Typiskt när han är bortrest, men jag har fått känslan av att han kanske börjar inse att han och hans nuvarande inte har ett speciellt bra förhållande. Alltså kanske mina chanser ökat?

Samtidigt tänker jag att OM dom nu gör slut, så vill jag ju inte bli någon rebound-tjej. Jobbigt det där. Längtar bara tills han kommer hem från Gotland så vi kanske kan ses. Är bara glad över att deras semester inte verkat ha fört dom närmare varandra, snarare tvärtom, haha. Fan vad jag är ond.

Förstår inte riktigt det här med förhållanden, finns det något Happily ever after? Visst finns det dom som håller ihop, väldigt sällsynt i våran ålder och dom som gör det. Är dom lyckliga, eller är det bara enkelt och bekvämt att stanna kvar?

Två av mina bästa tjejkompisar har precis blivit singla nu. Den ena efter ett 2 månader kort distansförhållande, kändes lite dömt och misslyckas medan den andra var både sambo och förlovad. Hur ska man våga gå in i ett förhållande när man vet innan att chansen att det håller är minimal, kanske håller det 1-5 år, men sen då, nej då gör man slut och så är man plötsligt 5 år äldre. Känns så bortkastat. Ändå strävar vi alla efter att hitta "mr/miss right", själv vill jag inte mer än att falla totalt, vill bara bli obeskrivligt kär...

Kommer jag få min Mcdreamy? Stay tuned...