Dom senaste dagarna, speciellt igår så har jag inte mått något vidare. Inget fel fysiskt, snarare psykiskt. Kännt mig nere, ensam, bortglömt och allmänt oälskad. Just när behöver jag mina vänner mer än någonsin så känns det som att ingen vill, eller orkar bry sig. Vet att det självklart inte är så men skulle ändå behöva lite mer kärlek från dom.

Just nu känner jag mig så jävla instängd i mig själv. Dagarna och nätterna bara flyter bort och det känns helt meningslöst att vara ledig eftersom jag inte gör något alls. Ser så fram emot kryssningen nästa vecka, behöver verkligen komma iväg och få festa rejält, träffa en massa nytt folk och se nya omgivningar. Veckan efter det blir det Lady Gaga konserten i Globen, Älskade Andrea från Göteborg kommer upp då. Har saknat henne otroligt mycket.

Vet att jag inte har bloggat ordentligt på ett tag. Konstigt nog så har jag behövt skriva av mig, har tom med loggat in på blogg.se men så fort jag ska börja skriva så har jag hindrat mig själv. Känns som att varje inlägg jag gör handlar om "hur synd det är om mig". Patetiskt. Lever i någon jävla dvala. Vill hitta på saker, men tror mina vänner är så vana att jag aldrig vill göra något att dom har slutat att fråga. Igår tex, var Forsman och Tobbe i sollentuna, när de kom hem så var det bara för att äta och sen åka igen. Varenda fiber i min kropp ville säga ÅK INTE. Jag vill inte vara själv, men inte heller vara någons tredje hjul.

Vill inte vara då här. Var ju så jävla glad inombords efter besöket hos dietisten. Ska skaka av mig den här känslan nu. Kan ju inte ens sova, har varit vaken hela natten..igen. varit så hela veckan. Imorgon får vi lön, ska äta gott hela veckan, tjejkväll med Isa på söndag, shoppingdag på måndag och försöka få in en bio kanske.

När vi kommit hem från kryssningen börjar jag med mina shakes, längtar redan nu..

Ska försöka se en sorglig film nu och gråta av mig lite, känns som det måste ut.