Se där, bara för att jag var bitter hemma förut så händer något oväntat. Istället för att gå till jobbet sur och grinig sitter jag här med ett leende som sträcker sig från öra till öra.
Varför kanske ni undrar? Well, jag berättar vare sig ni vill eller inte.

Vid 19tiden ringer min mobil, var lite lagomt stressad eftersom jag skulle till jobbet, men direkt jag såg hans namn på displayen så lugnade jag ner mig.
Det var han. Min egen Mcdreamy, the one who got away.

Har skrivit om honom här tidigare, vi dejtade för drygt 3 år sen, den bästa tiden i mitt liv och så nära jag kommit riktig kärlek, om man inte räknar tonårskärleken. Anyway, vi gled isär pga av avståndet och fel tillfälle helt enkelt. Nu är han upptagen tyvärr, men inte ringmärkt..haha.

Iallafall, han bor i Sthlm and so do I! Ändå har vi inte fått tummen ur och träffats sen jag flyttade hit.
Men ikväll, ikväll ringde han. Han ville bjuda på bio och jag förbannade mitt jobb för att jag var tvungen att tacka nej.
Han erbjöd sig då att skjutsa mig till jobbet, vilket jag gärna gick med på, allt för att få se honom igen.

Jag var helt sjukt nervös medan jag väntade, tur att Harrie o Valle var där och kunde lugna mig, lite iallafall.
Anledningen till att jag var nervös var för jag inte sett honom på snart 3 år, ville veta om jag bara byggt upp en bild av honom i huvudet eller om han faktiskt är sån drömkille som jag trott.

Alla frågetecken suddades ur när han klev ur bilen.
Mitt hjärta slog volter.
Den känslan har jag inte haft på flera år.
När han gav mig en kram ville jag inte släppa.