Nu är det officiellt, eller snarare nu har det varit i 6 år.
6 år. Har jag suttit av mitt straff än?
6 år. Kan inte tro att det gått så lång tid.
Så lång tid sen jag fick det där samtalet.
Inte för att vi hade hållt speciellt länge.
Inte för att jag vill ha dig nu, absolut inte.
Men förtjänar jag att vara ensam för det?
6 år, 6 jävla år. Längsta konstpausen ever.

Håll andan och tejpa ihop mitt hjärta.
Så ärrat, så skadat, så oönskat.
Ni har ingen aning om vad jag snackar om.
Lika bra det.
Men va fan, 6 år.

Alla jag mött däremellan.
Alla ni som betydde nåt, som snuddade vid mitt ärrade hjärta.
Bara en lämnade spår och han var den jag väntat hela livet på.
Har jag väntat i 3 år kan jag vänta 3 år till, så mycket vill jag ha honom.
När ska han inse?