Efter idag ska jag tänka som ni killar gör. Inget mer gulligull, inget fjant, är så jävla less på hur ni killar beter er. Nej, nu snackar jag inte om ALLA killar, eftersom jag inte dejtat er alla. Jag snackar om dom jag bryr mig om. Det finns två speciella killar i mitt liv, jag har skrivit om dem båda förut.

Den ena är "Drömkillen", min egna Mcdreamy, även kallad the one that got away. Han som är upptagen med henne, den där vars namn jag inte ens vill uttala. Har ändå lagt honom lite på is, han verkar ouppnåelig.

Sen finns det ju en kille till och det är R. Han passar mig som handen i handsken och han kan alltid få mig glad. Däremot lider han av den mest utspridda manliga sjukdom som finns, bigtime commitment issues. Detta innebär att varje gång vi tar ett steg framåt så backar han två steg, som en skrämd häst ungefär. Jag blir så less på att vi aldrig ses, det känns som det var hundra år sen sist och ändå händer inget. Vi bestämmer planer och du backar, om och om igen. Ändå övertygar du mig att du vill, att du tycker om mig och jag hör på din röst att du blir lite skraj när jag är på dejt med någon annan. Vad krävs för att du ska ta tag i detta? Behöver du förlora mig helt för att inse dina känslor? Eller är det så att du redan vet att du inte vill ha mig, säg det då. Vad är problemet, bara säg det for fuck sake!

Visst det låter snurrigt, varför ska han bestämma sig när jag ändå har två killar i mitt hjärta. Fan, det här med kärlek är alldelles för snurrigt för mig, så jag ger upp, hör ni, JAG GER UPP. Denna sommar jag bara ha kul, jag ska tänka och dejta som en kille, varför ska jag tvingas välja? Jag kan dejta runt, leva livet. (Läs: dejta runt, inte knulla runt)

Detta ska bli min sommar. Min och mina vänners.
Nu grabbar, nu blir det ni som får jaga mig, inte tvärtom.