Hela morgonen har jag och Isa suttit på jobbet och snackat. Samtalet började såklart med killar, gamla kärlekar och upplevelser men gled snart in på andra, mörkare och mer undanskymda områden. Vid ett tillfälle var gråten i halsen så nära att jag kunde känna smaken av tårarna.

Vissa känslor har jag tryckt undan och låst in, så fort man rubbar på låset känns det som jag får pyskisk blackout. Nej jag är inte deprimerad, men jag är en människa som gått igenom mer skit än jag förtjänat. På vägen har jag haft vänner som plockat ihop mig när jag gått sönder inombords, för det älskar jag dom mer än ord kan uttrycka. Vissa har hängt med hela vägen, andra har funnits när dom behövts, sen har man vuxit isär.

Mitt liv ser väldigt anorlunda ut nu mot vad jag hade föreställt mig för 10 år sen. Då var jag 13 år, osäker och hade precis förlorat min styvfar sen 6 år tillbaka. Nu är jag 23 och har insett jag jag förlorat mig själv någonstans på vägen. Vissa delar finns kvar, nya delar har kommit till, men jag är inte hel.

Om 10 år.
Var är jag då?