Vet inte vad det är med mig, har så mycket som snurrar i huvudet. Flytten närmar sig med stormsteg och inget är säkert än. Lägenheten vi kollade på igår verkar iallafall lovande men vill inte jinxa något så berättar inte mer om den nu.

Tänker på en massa andra saker med. Hösten närmar sig, eller ja den är förvisso redan här vilket är helt lovley om ni frågar mig. Älskar hösten och vintern, mest för att det blir mörkt, det blir kallt. Underbart att faktiskt få frysa lite, kunna ha på sig en mysig hoodie när man drar till jobbet utan att dö av värmeslag, kan knappt bli bättre.

Det värsta med hösten är dock att alla börjar skaffa pojkvän/flckvän. Helt plötsligt inser alla att dom inte vill vara ensamna, tror de flesta svenskar är rädda för mörkret och kylan, dom vill inte uppleva det på egen hand. Vem vill det egentligen. Har bestämt att jag skulle lägga ner dejtandet ett tag...

Efter flopparna med V, D, R och McDreamy så känns det som jag borde bli imun mot allt som har med känslor att göra. Saknar å att ha det där pirret i magen, skulle vilja känna det om så bara för en kväll. Liksom känna att det är jag och den här personen mot världen, just för den sekunden så existerar inget annat än våra andetag. Är detta ouppnåeligt? Jagar man en sago-kärlek som inte finns? Kanske dags att inse att inte mr perfect finns, utan mr reality är den man ska leta efter.

Är trött på att bli playad, dissad, bli lämnad ensam. När någon bra väl kommer dyka upp kommer jag vara så rädd att släppa in någon så jag kanske går miste om något speciellt...

Fan.

Come put a smile upon my face..